Det naturliga för människor är att växa och utvecklas. Precis som ett ekollon växer upp till en ståtlig ek bara det får en chans, kommer en mänsklig individ att utvecklas och förverkliga sin unikt mänskliga potential så länge inget hindrar henne. Till det unikt mänskliga hör klarhet och djup i ens egna känslor, tankar, önskningar och intressen; tillgång till sina egna resurser och sin egen vilja; att fritt kunna uttrycka sig själv och relatera till andra; med tiden också finna mål och mening med sitt eget liv. Detta är vad Karen Horney och andra inom den humanistiska psykologin kallar för självförverkligande.

Livet är kraftfullt och även i de mest karga och ogynnsamma miljöer kan ett träd rota sig och utvecklas till ett fullvuxet träd, om än krokigt och böjt. Det gäller också människor, men till skillnad från träd byter vi miljöer genom livet. De lösningar vi fann och de krokigheter vi utvecklade för att kunna växa som barn kanske inte längre behövs eller ens fungerar i den miljö vi befinner oss i som vuxna. De blir hinder som gör att vi stannar i växten. Krokigheter från barndomen kan göra att vi inte är klara över eller ens har tillgång till den fulla bredden av våra egna känslor, önskningar och behov. Det kan göra att vi inte förmår att fritt uttrycka oss själva och att vi har svårt att relatera till andra. I slutänden kan vi få svårt hitta vår egen riktning i livet.

Som barn kanske det var en fungerande och rentav nödvändig strategi att förneka sina egna behov och ta ansvar för sina föräldrar när alkoholen gjorde att de inte kunde ta ansvar för sig själva, men idag är det ett hinder för att fritt uttrycka sina behov och ha hälsosamma gränser i nära relationer. Som barn kanske raseriutbrotten vi hade var enda sättet att bryta igenom en förälders upptagenhet eller ointresse, men idag är det ett hinder för närhet och intimitet för alla partners blir skrämda, backar och överger.

De flesta av oss behöver inte läsa några instruktionsböcker för att bli hyfsat fungerande och lyckliga människor. Allt vi behöver är en chans att få växa fritt i relation till våra medmänniskor. Psykoterapi handlar först och främst om att få syn på de hindren och undanröja dem så att vår inneboende livskraft släpps fri och vi kan växa fritt.

Referenser

Horney, Karen. Neurosis and Human Growth: The Struggle Toward Self-Realization. New York: W. W. Norton, 1950.

Yalom, Irvin D. The Gift of Therapy: An Open Letter to a New Generation of Therapists and Their Patients. HarperCollins, 2002.

Ett tips till alla som arbetar mycket hemma är hoffice. Det är en sammanslagning av home + office och innebar ursprungligen att frilansare och andra distansarbetare träffades hemma hos någon och arbetade tillsammans. Grundkonceptet är att man träffas på morgonen, sätter upp mål för dagen och arbetar i pass om 45 minuter. I pauserna göra man något tillsammans – stretching, mindfulness, dans eller lek – och sätter upp mål för nästa 45 minuter.

Jag kör ofta hoffice digitalt. Då sitter var och en i sitt eget hem och kopplar upp sig via video och stämmer av med sina hoffice-kamrater.

Hoffice hjälper mig med struktur och självdisciplin under arbetsdagen, men framför allt ger det mig gemenskap. Hem- och distansarbete kan annars bli väldigt ensamt.

Barn som lärt sig att vuxna inte går att lita på måste hitta sätt att förhålla sig till alla vuxna de har i sin omgivning: föräldrar, lärare, tränare, ledare och andra auktoritetspersoner. Det finns fyra vanliga strategier som barn ofta använder för att skydda sig mot vuxna de inte kan lita på och bibehålla en känsla av kontroll.^[1]

If you want to know me, then you must know my story, for my story defines who I am. And if I want to know myself, to gain insight into the meaning of my own life, then I too must come to know my own story.

Dan P. McAdams, The Stories We Live by: Personal Myths and the Making of Self, 1993.

Vi människor förstår oss själva och varandra genom våra berättelser. Precis som i alla berättelser finns där olika karaktärer med olika motiv: hjältar, offer, mentorer, statister och så vidare. När jag lyssnar på människor lägger jag särskilt märke till vilka roller de har sina egna berättelser. Det kan ge många ledtrådar till hur de förstår sig själva. Ofta är det ett eko av hur de infogades i andras berättelser när de var barn.

Mycket av det terapeutiska arbetet handlar om att formulera ny en berättelse om sig själv. Det är när vi får en begriplig och sympatisk berättelse om oss själva som vi kan förstå och acceptera vad vi varit med om. Att lära känna sin egen berättelse är helande, även om berättelsen är tragisk och sorglig.

Från och med idag erbjuder jag digitala samtal för individer och par. Välkommen att ta kontakt med mig så bokar vi en tid för ett första samtal!

Svåra känslor som ensamhet, rädsla och skam är en form själslig smärta. Vi reagerar likadant på smärtsamma känslor som på kroppslig smärta: vi gör vad vi kan för att undvika det som gör ont.

Ofta handlar barns problemskapande beteenden i skolan i själva verket om att undvika smärtsamma känslor. För en del elever kan det vara outhärdligt skamfyllt att visa sina klasskamrater att man inte förstår eller kan. Bättre då att spela pajas i klassrummet eller fly ut i korridoren. För andra kan rädslan för att bli övergiven vara så smärtsam att det är bättre att starta bråk och räknas för att man är fruktad än att inte räknas alls. Jag har mött elever som hellre utlöste brandlarmet på skolan än utsatte sig för en undervisningssituation i övertygelsen att det bara skulle bli det slutliga beviset på att de var hopplösa fall.

Vuxenvärlden ser inte att barnet försöker undvika smärta, bara det problemskapande beteendet. De tänker att barnet »inte vill«, att det springer i korridoren för att det är »roligt« eller att det startar bråk för att det »vill ha det på sitt sätt«. Barnet bemöts med tillrättavisningar, kritik, uteblivna belöningar eller regelrätta bestraffningar. Men det blir ju att bemöta smärta med mer smärta. För barnet blir det bara en fråga om vilken smärta det skall välja.

Tillrättavisningar, bestraffningar och andra disciplinära åtgärder tillfogar inte kroppslig smärta, men väl själslig smärta i form av rädsla och skam. Det är själva poängen med sådana metoder. Vilket barn väljer inte att göra som vi vill när alternativet innebär smärta? Jag är ingen vän av sådana uppfostrningsmetoder, men när det gäller barn som redan bär på mycket själslig smärta är det rent kontraproduktivt. Om vi bemöter barnets undvikande av smärta (ensamhet, rädsla eller skam) med mera smärta (rädsla och skam), är risken stor att vi bara får mer undvikande och problemskapande beteenden.

De vuxna i skolan behöver få syn på den primära smärta som döljer sig bakom det problemskapande beteendet. Får man syn på barnets smärta, blir det en självklarhet att bemöta med förståelse och omsorg i stället för bestraffning och disciplinära åtgärder (sekundär smärta). Vuxna som inte bestraffar utan försöker förstå lägger grunden för den trygghet och de goda relationer som barn som upplevt traumatiserande händelser eller relationer behöver för att läka.

Referenser

Bath, H., & Seita, J. (2019). De tre pelarna i traumamedveten omsorg: att skapa en läkande miljö "de övriga 23 timmarna". Studentlitteratur.

Relationell psykoterapi är en form av psykoterapi som utgår från att vi är våra relationer och att psykiska problem till stor del har sin grund i bristfälliga relationer. Relationen mellan terapeut och klient är viktig. Det är i en trygg terapeutisk relation man kan förstå och våga förändra sitt sätt att relatera till andra.