Trauma är ett lurvigt begrepp
Det är populärt att prata om trauma nuförtiden. Problemet är bara att trauma kan betyda lite vad som helst. Många talar om trauma som om det vore en händelse. Olyckor, naturkatastrofer, misshandel, våldtäkter, mobbing. Men också vardagliga händelser som hör livet till, som separationer, ofrivillig barnlöshet, korsbandsskador och förlorade hockeymatcher. Ingen händelse verkar vara för liten för att kunna kallas trauma.
Trauma är ett grekiskt ord (τραῦμα) som betyder ”sår” eller ”skada”. Traumat är alltså inte själva händelsen, utan ett slags själsligt sår eller psykisk skada som kan uppstå efter en händelse. Händelser kan vara traumatiserande – men det är inte händelsen som är traumat.
Inom den somatiska medicinen betyder trauma ”skada till följd av yttre fysisk påverkan”. Där har man kvar den ursprungliga betydelsen av trauma. Inom psykiatri finns den här tvetydigheten mellan trauma som händelse och konsekvens. Själva diagnosen ”post-traumatiskt stressyndrom” antyder ju att syndromet är något som uppstår efter traumat, som om traumat vore orsaken och syndromet resultatet (skadan). Inom modern traumaforskning verkar man däremot tala om trauma som skada. ”Trauma är inte vad du varit med om”, skriver till exempel Gabor Maté. ”Trauma är vad som händer inuti dig som en följd av vad du varit med om.”
När jag nyligen förberedde en föreläsning om traumamedveten omsorg (TMO) försökte jag hitta en bra definition av trauma. Det visade sig vara svårt, inte bara på grund av sammanblandningen mellan händelse och konsekvens, utan också för att olika författare tar fasta på olika aspekter av det jag brukar kalla för ”traumarelaterat fungerande”. Men när inte ens Bessel van der Kolk har en entydig definition av trauma i sin storsäljare ”The body keeps the score” (på svenska ”Kroppen håller räkningen”) börjar jag undra om det inte är så att de faktiskt vill att trauma skall vara ett lurvigt begrepp som kan betyda lite vad som helst.
Jag skall återkomma till definitioner av trauma i framtida inlägg.