I skolan behövs inga diagnoser
Det är ett hårt tryck på mig som skolpsykolog att skriva remiss till hälso- och sjukvården med frågeställning kring NPF-diagnoser som autism och ADHD. Trycket kommer från både lärare och vårdnadshavare.
Till lärarna ställer jag en motfråga. »Vi antar att eleven har fått diagnosen ADHD när hen kommer till skolan i morgon. Vad gör du annorlunda?« Inget magiskt kommer att inträffa bara för att eleven fått en diagnos. Vi i skolan måste fortfarande anpassa efter svårigheter med uppmärksamhet, koncentration, hyperaktivitet och impulsivitet eller vad det nu kan vara som ligger i vägen för lärandet. En diagnos betyder ju bara att vi fått ett annat ord för de svårigheter vi redan kände till.
Till vårdnadshavarna säger jag att vi i skolan anpassar efter funktion, inte diagnos. Många vårdnadshavare tror att deras barn måste få en diagnos för att hen skall få den hjälp hen behöver i skolan, men det stämmer inte. »Det händer i alla fall inte på mina skolor«, brukar jag tillägga, för just detta att vi i skolan är skyldiga att möta alla elever utifrån deras förutsättningar är något jag är mycket noga med. Mitt uppdrag som skolpsykolog är ju att hjälpa lärarna förstå vilka dessa förutsättningar är så att de kan bemöta eleven på ett hjälpsamt sätt.
Tyvärr händer det att skolor inte tillräckligt tidigt sätter in de stödåtgärder som en elev skulle behöva. Ett skäl är att skolornas ekonomiska ramar är så snäva. Men att neka stöd med hänvisning till att diagnos inte finns är alltid fel. Nyligen blev Malmö stad fälld för diskriminering[1] i Högsta domstolen för att en elev inte fick det stöd hen behövde, trots att det fanns en utredning om särskilt stöd (den utredning som skolan själv gör när elever har svårigheter) som visade på behovet. Att det inte fanns någon NPF-diagnos spelade ingen roll.
Se artikel i Svenska dagbladet. ↩︎