Internal Family Systems (IFS)
Internal Family Systems (IFS) är en form av psykoterapi som fokuserar på klientens inre »delar« och »själv«. Utgångspunkten i IFS är att människans psyke är ett system av olika delar eller delpersonligheter. Delpersonligheterna har olika roller eller funktioner. En del kan vara den jag är på jobbet, en annan den jag är hemma. Andra delar kan vara den inre kritikern eller det inre barnet.
Det centrala i IFS är samspelet mellan delpersonligheterna i den »inre familjen«. Vissa delar är tyngda av bördor: smärtsamma upplevelser och svåra känslor som ilska, rädsla eller skam. Eftersom bördorna riskerar att överväldiga oss, hålls de borta från resten av familjesystemet. De har fått gå i exil. Andra delar agerar som beskyddare. De försöker se till att de delar som förpassats i exil inte väcks så att deras bördor av smärtsamma upplevelser och känslor överväldigar oss. Problemet är att våra inre beskyddare ofta hamnat i dysfunktionella roller och använder sig av förlegade skyddsstrategier som kanske var funktionella när vi var barn eller när vi var med om den smärtsamma upplevelse som exildelen bär på, men som nu ställer till problem för oss och våra relationer.
Målet med terapin är att få tillgång till det som inom IFS kallas Självet. Självet är det accepterande och självobserverande medvetandetillstånd som man når med mindfulness, en teknik som används i flera andra psykoterapier (t. ex. ACT och DBT). Inom IFS stannar man inte vid passiv observation och acceptans, utan går vidare och för samtal med sina delar. På sätt kan Självet hjälpa de delar som fått gå i exil, befria dem från deras bördor och ge de beskyddande delarna mer funktionella uppgifter. Tanken är också att man skall bli mer Själv-ledd i vardagen, alltså att handla i dialog med sina inre delar i stället för att låta en del ta över och köra sitt eget race – vilket kan bli problematiskt om det exempelvis är en beskyddare som försöker lugna en upprörd exildel genom att dricka alkohol eller självskada.
Under en terapisession med IFS är det klienten som för ett samtal med sina delar med hjälp av terapeuten. Det terapeuten gör är att hjälpa klienten aktivera Självet genom att skapa ett samtalsavstånd, att gå från, till exempel, »jag känner« till »en del av mig känner«. Därifrån kan man lära känna delen, vad den har för uppgift och vad den tror skulle hända om den släppte taget om sin uppgift. Som regel är det beskyddande delar man möter i början av terapin och den stor del av tiden går ut på att få delen att lita på Självet så att den kan backa tillbaka lite och lämna plats för den exildel som den skyddar. Då kan exildelen befrias genom att klienten, i Själv, lyssnar på delens berättelse tills den känner sig förstådd, accepterad och älskad – allt det där som en gång i tiden fattades den och som var skälet till att den fick gå i exil. Därefter frågar klienten vad exildelen hade behövt och ger den det genom att, i fantasin, ge det en ny berättelse och därigenom befria den från sina bördor.
IFS används för att behandla exempelvis ångest, depression, ätstörningar och posttraumatiskt stressyndrom, men används också för icke-psykiatriska problem och personlig utveckling.
Referenser
Schwartz, R. C. (1995). Internal family systems therapy. Guilford.
Schwartz, R. C. (2001). Introduction to the internal family systems model. Trailheads Publications.
Schwartz, R. C. (2021). No bad parts: Healing trauma and restoring wholeness with the internal family systems model. Sounds True.