Det är ett hårt tryck på mig som skolpsykolog att skriva remiss till hälso- och sjukvården med frågeställning kring NPF-diagnoser som autism och ADHD. Trycket kommer från både lärare och vårdnadshavare.

Till lärarna ställer jag en motfråga. ”Vi antar att eleven har fått diagnosen ADHD när hen kommer till skolan i morgon. Vad gör du annorlunda?” Inget magiskt kommer att inträffa bara för att eleven fått en diagnos. Vi i skolan måste fortfarande anpassa efter svårigheter med uppmärksamhet, koncentration, hyperaktivitet och impulsivitet eller vad det nu kan vara som ligger i vägen för lärandet. En diagnos betyder ju bara att vi fått ett annat ord för de svårigheter vi redan kände till.

Barn som lärt sig att vuxna inte går att lita på måste hitta sätt att förhålla sig till alla vuxna de har i sin omgivning: föräldrar, lärare, tränare, ledare och andra auktoritetspersoner. Det finns fyra vanliga strategier som barn ofta använder för att skydda sig mot vuxna de inte kan lita på och bibehålla en känsla av kontroll.^[1]

Svåra känslor som ensamhet, rädsla och skam är en form själslig smärta. Vi reagerar likadant på smärtsamma känslor som på kroppslig smärta: vi gör vad vi kan för att undvika det som gör ont.

Ofta handlar barns problemskapande beteenden i skolan i själva verket om att undvika smärtsamma känslor. För en del elever kan det vara outhärdligt skamfyllt att visa sina klasskamrater att man inte förstår eller kan. Bättre då att spela pajas i klassrummet eller fly ut i korridoren. För andra kan rädslan för att bli övergiven vara så smärtsam att det är bättre att starta bråk och räknas för att man är fruktad än att inte räknas alls. Jag har mött elever som hellre utlöste brandlarmet på skolan än utsatte sig för en undervisningssituation i övertygelsen att det bara skulle bli det slutliga beviset på att de var hopplösa fall.

En bekant postade tio råd ur en bok om ledarskap i skola och universitet. Jag tillägnar råden alla rektorer jag arbetat tillsammans med som skolpsykolog.

Tio råd till prefekter och alla andra som leder kunskapsarbete

1. Du är inte gud – du varken kan eller hinner rätta till allt.
2. Ta dig inte på alltför stort allvar – det vinner ingen på, allra minst du själv.
3. Det du gör och som är tillräckligt bra – är ofta enastående i längden.
4. När du får ett problem presenterat för dig – tag ett djupt andetag och tänk på att det alltid går bra att återkomma senare när man hunnit tänka igenom saken.
5. Påminn dig och dina medarbetare att få vill någon illa – däremot finns olika åsikter och ambitioner som måste hanteras och ibland överbryggas.
6. Att du och dina kollegor agerar hänsynsfullt kan ibland vara hänsynslöst.
7. Du kan inte kommunicera allt till alla hela tiden – det måste vara kommunicerat.
8. Påminn dig själv och dina kollegor om att det alltid är lätt att vara efterklok men först kommer modet att våga handla.
9. Att hålla medarbetarna ansvariga är att få medarbetarna agera vuxet.
10. Ibland är det bäst att inte göra någonting alls och i stället förlita sig på processen.

Anders Risling och Mats Edenius, Prefekt: framtidens ledarskap för forskning och utveckling (Stockholm: Sanoma utbildning, 2019).