IFS odlar självmedkänsla
Vi har alla sidor eller delar av oss själva som vi inte tycker om. Den där lata, overksamma delen av oss som bara vill ligga i soffan, se på TV-serier och chilla. Det där lilla känsliga barnet inom oss som blir så patetiskt ledset över småsaker. Eller den där ständiga kritiska rösten som gör att vi känner oss värdelösa.
Oftast gör vi vad vi kan för att inte lyssna på de delarna av oss. Eller så försöker vi kontrollera och disciplinera dem. Problemet är att det sällan fungerar. Inte i längden. Att kontrollera delar och hålla dem i schack tar energi och kan göra oss inflexibla och rigida. Och vi kanske lyckas hålla latheten hårt i tyglarna, tysta barnet och ignorera kritikern en liten stund, men som regel kommer de tillbaka. Inte sällan med förnyade krafter.
I Internal Family Systems (IFS) försöker vi inte kontrollera, tysta eller fördriva de delar av oss som vi inte vill veta av. I stället möter vi dem med förståelse och kärlek. Självmedkänsla (self-compassion) och självacceptans leder oftare till förändring än vad kontroll och disciplinering gör. Inte sällan är det just försöken att kontrollera oss själva och våra delar som ligger i vägen för förändring.
När vi lär känna de jobbiga delarna av oss, finner vi att de i grund och botten vill oss väl eller att de bär på smärtsamma bördor. Den där lata delen kanske i själva verket bara vill att vi skall få lite vila. Kanske är den en begriplig motreaktion på våra strävsamma delar som tycker det är viktigt att alltid komma framåt, alltid prestera, alltid ligga på topp. Kanske upptäcker vi att det ledsna inre barnet som gör oss så känsliga bär på smärtsamma minnen av att ha blivit utsatt eller försummat. Kanske blir barnet lugnare av att bli sett, hört och hållet än att bli uppläxat. Kanske finner vi att den ständiga kritikern bara försöker hjälpa oss att undvika att göra saker som skulle få oss att skämmas. Inre kritiker tror ofta, paradoxalt nog, att de kan hjälpa oss undvika skam genom att kritisera och skamma oss.
Att möta sina delar med medkänsla är inte alltid lätt. Eftersom det är olika delar av oss som inte tycker om varandra, behöver man oftast arbeta med flera delar innan man får medkänsla för dem alla.
Men så småningom kan vi möta oss själva med förståelse och acceptans. Om vi kan ha förståelse för delen som bara vill ligga i soffan kanske vi kan välja att ge oss en stund välbehövlig vila utan att den delen helt tar över. Om vi kan ha medkänsla med det sårade barnet kanske vi kan skilja dess smärta från den situation som här och nu väckte den, hålla om barnet inom oss och samtidigt agera vuxet.
Självmedkänsla är det första steget i IFS-terapi. Det är ett paradigmskifte från att försöka kontrollera och bli av med jobbiga delar av oss själva till att förstå, acceptera och älska dem. Även om det kan ta lång tid att läka delar som bär på bördor och ge delar med besvärliga skyddsstrategier nya uppgifter, gör självmedkänsla stor skillnad för hur man mår och fungerar redan tidigt i terapin.
Referenser
Schwartz, R. C. (2013). Moving from acceptance toward transformation with internal Family Systems Therapy (IFS). Journal of Clinical Psychology, 69(8), 805–816. https://doi.org/10.1002/jclp.22016