”Om du inte slutar gråta åker vi aldrig hit igen”

När jag är i simhallen händer det lite för ofta att jag blir beklämd över hur föräldrar bemöter sina barn i duschen och omklädningsrummet. Som barnet som tyckte det var jobbigt att duscha. ”Skärp dig!” fräste föräldern. ”Om du inte slutar gråta åker vi aldrig hit igen!” Eller som barnet som kom ut från bastun och fick höra att ”om du bara skall vara i bastun tre sekunder kommer vi aldrig att basta igen!” Eller som barnet som visade tydlig rädsla och obehag i duschen, men helt sonika blev upplyft och tvingat in i duschen. Barnet klamrade sig förtvivlat fast vid föräldern och grät.

Föräldrar som skambelägger sina barn för att de är rädda eller inte vill. Föräldrar som inte stannar upp och tröstar barn som är rädda. Föräldrar som inte undersöker vad barnet tycker är obehagligt och frågar vad de skulle kunna göra för att lindra barnets rädsla, besvikelse, ledsenhet. Föräldrar som inte visar att det tar barnets upplevelse och känslor på allvar.

Risken är stor att barnet upptäcker att det inte tjänar någonting till att uttrycka sin rädsla eller vilja. Och att barnet accepterar budskapet att det är något fel på det: ”Du är för mycket! Du är för feg! Du är för jobbig! Du är för högljudd! Du är ett problem!”

Om barnet tror på skammens budskap försöker det gömma de skamliga delarna av sig själv. Sett ur barnets perspektiv är det en nödvändighet, eftersom det äventyrar den kärlek, omsorg och trygghet som det är beroende av.

Sätten att dölja det skamliga varierar: självkritik, kontrollerande, anpassning, prestation, perfektionism, undvikande, omhändertagande. Ofta följer de strategierna med långt upp i vuxen ålder och orsakar problem.

Man kan fråga sig: varför gör föräldrar så? Det är lätt att stå utanför och vara kritisk. Sluta skambelägg ditt barn för att det inte vill eller vågar! Men många föräldrar blev som barn bemötta på samma sätt när de uttryckte rädslor, behov och önskningar. De internaliserade det skambeläggande bemötandet och bemöter nu barnet på samma sätt som de bemöter sig själva. De känslor och behov de inte kan acceptera hos barnet är de känslor och behov de skäms över hos sig själva.

Så överförs skam i generationer.

Och så har också jag överfört skam över generationer. Det är det främsta skälet till att det jag bevittnar i omklädningsrummet är så outhärdligt: jag känner igen mig själv. Jag minns alltför väl gånger jag själv tappat tålamodet med mina egna barn. Hur jag rutit åt dem och tyckt att det är ju för fan bara att bita ihop och göra, skall det vara så svårt? Precis på samma sätt som jag bemöter mig själv när jag är rädd och inte vill. Skall det vara så svårt? Precis på samma sätt som jag själv blev bemött som barn. Sluta sjåpa dig!

Men det går att bryta den här onda cykeln. När vi får kontakt med de skambelagda delar av oss själva som gömts undan och upptäcker att de inte är ”dåliga”, ”defekta” eller ”onda” utan fullt rimliga känslor och behov, kan vi läka från skammen. När vi inte längre behöver behöver förvisa våra egna känslor och behov, kan vi möta mina barns känslor, behov och viljor utan att behöva skambelägga dem.

Det är genom att läka oss själva som vi bryter med generationer av nedärvd skam. Att läka oss själva är det bästa vi kan göra för våra barn.