TikTok traumatiserar
Dagens Nyheter har idag ett reportage om vad barn möter på TikTok, YouTube och Instagram. De prövade att göra fiktiva användare på tjänsterna, alla 13 år gamla. Det visar sig att det inte krävs mycket innan algoritmerna spårar in på barnets intressen och presenterar videoklipp med gråtande barn som berättar att de inte vill leva. De har också intervjuat barn om vad de sett.
71 barn från hela Sverige berättar om vad de ser i sina telefoner: sminktips, gulliga djur, spel, sport. Barn berättar också om videoklipp på dödligt våld, män som får sina halsar avskurna, lemlästade kroppar, trafikolyckor, katter och hundar som sparkas och stryps, människor som begår självmord eller pratar om att skada sig själva.
Allt detta är upprörande och oacceptabelt. Men det som verkligen fastnar hos mig är att de reaktioner barnen beskriver är i linje med psykiskt trauma.
Harry Karlsson har sett en man slå ihjäl en person med ett basebollträ. I videoklippet kallades offret för hora. Han med baseballträet skrek att killen inte borde få finnas och personen som filmade verkade inte bry sig, berättar han. Då var Harry Karlsson i skarven mellan lågstadiet och mellanstadiet.
– Jag blev väldigt rädd och gick in i mitt rum. Jag tror att jag till och med grät.
Vad Harry beskriver här är en händelse som är så skrämmande att han blir överväldigad. Han kan inte hantera den. Att bevittna en händelse där någon annan lider faktiskt död, livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld uppfyller det första diagnoskriteriet för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) enligt diagnosmanualen DSM-5.
Harry har inte berättat för sina föräldrar vad han bevittnat på sin telefon. Det har inte något av de andra intervjuade barnen heller gjort. »Barn blir inte traumatiserade för att de blir skadade«, menar traumaforskaren Gabor Maté. »De blir traumatiserade för att de är ensamma med skadan.«
Barnen vittnar också om ofrivilligt återupplevande, om »flashbacks«, det andra diagnoskriteriet för PTSD. Harry berättar att »bilderna kan stanna kvar i honom länge«.
16-åriga Yadhira Maranon Hurtado i Bålsta berättar att hon har sett flera personer begå självmord i sociala medier. Det första för fyra år sedan. En man sköt sig själv i huvudet. Det var ett klipp från en livesändning, som delats vidare. Fastän bilden var suddig såg hon kroppsdelar spridas. Hon kan fortfarande se pistolen mannen tog upp framför sig. Hon minns tystnaden efter skottet.
– Jag var helt oförberedd och bilderna satte sig.
Jag kan förstås inte ställa någon diagnos på varken Harry eller Yadhira, men det är såhär trauma fungerar. Det skrämmande blir så överväldigande att det inte riktigt går att hantera eller integrera. Fragment av den skrämmande upplevelsen blir kvar i kroppen och gör sig påmind genom ofrivilligt återupplevande: påträngande minnen, »flashbacks«, bilder, ljud som gör att kroppen får samma stresspåslag som om samma sak hände här och nu.
För att hantera det ohanterliga fragmenteras upplevelsen och förpassas långt utanför medvetandet. Den del av psyket som bär på det smärtsamma isoleras och stängs av. Konsekvensen kan bli att man blir avtrubbad. Okänslig. Stum.
Från kriget i Gaza har Yadhira Maranon Hurtado nåtts av ocensurerade bilder på sönderslitna kroppar. I en film, berättar hon, gick ett barn runt med ett huvud i handen. Hon tycker att innehållet på sociala medier har blivit grövre de senaste åren. På egen hand har hon behövt lära sig att bli avtrubbad.
Det riktigt allvarliga här är inte att de sociala mediejättarna inte kan kontrollera sina algoritmer, inte heller att barn får se saker de inte borde se. Det riktigt allvarliga är att det faktiskt riskerar att orsaka psykisk skada. TikTok, YouTube och Instagram traumatiserar våra barn.